Förlåt.
Jag har varit så glad i snart 3 veckor, så jag måste få gråta lite :')
Förlåt alla för att jag är så off hela tiden, men jag är så jäkla trött. Jag är inte den mest fantasifullaste människan ni känner, jag är tråkig ibland, jag vet det, men jag pallar inte med allt småprat när man inte har något mer att säga, jag orkar inte vara den som kommer på alla roliga saker man ska göra, utan jag är i stunden, och jag älskar varje sekund jag får vara med er, så förlåt om jag inte riktigt alltid duger till.
Förlåt pappa för att jag är inte så mycket bättre. Jag vet, du älskar mig för den jag är och för allt jag gör, men jag vill så gärna bara imponera på dig, visa dig hur mycket jag utvecklas och jag vill att du ska bli stum när jag visar upp en teckning för dig, för det betyder så mycket mer för mig än allt annar ibland.
Att jag har ritat på en teckning i en vecka, och att sedan få visa upp den för dig. Att du tar teckningen och håller under lampan, att du synar den upp och ner, kollar upp, och sedan ner igen, för att sedan säga att bilden suger. Såklart så vet jag att du aldrig skulle säga det, utan du säger det för att visa att du är imponerad, och att du måste undervärdera teckningen för att verkligen kunna uttrycka hur bra den är. Det, det är det jag vill uppnå med mitt ritande. Att jag ska hänföra mina tittare, att dom ska kunna säga att jag har gjort något bra med mitt liv, och att jag är duktig, att jag är bra.
Förlåt att jag lägger in ett sånt här inlägg, och då menar jag inte som ett förlåt förlåt som i förlåt att jag finns, utan förlåt att jag gör mig nervärderande och sårbar i ett sånt här inlägg, men som sagt, ju mer man skrattar oc har kul, desto mer trycker man undan sina känslor, tills dom har samlats ihop till en stor grå boll i magen, som sedan kastas upp allt på en gång som en stor svart spya.
Man måste gråta ibland, no mather how proud you are, för det är som att städa, man måste få ut allt det smutsiga och ruttna tills det inte finns något kvar, då kan man gå tillbaka till sitt gamla liv igen. Men vissa fläckar sitter i ganska länge, kanske för alltid, men då måste man bara lära sig att ta den tid den behöver, ge den en chans att försvinna, och sedan gå vidare med allt annat istället för att lägga ner hela sitt liv på den lilla fläcken. Vissa är helt enkelt dömda att sitta i för evigt.
Jag kände mig verkligen nertrampad av världen för en timma sedan, och jag kände mig verkligen som en ovälkommen sjukdom hos min familj, så nu när jag väl har gråtit ut allt och skrivit ner det, så känns det som om jag kan gå vidare, jag måste bara hitta det där perfekta skurmedlet för att få bort alla fläckar för gott.
Ha det så bra världen.
Förlåt alla för att jag är så off hela tiden, men jag är så jäkla trött. Jag är inte den mest fantasifullaste människan ni känner, jag är tråkig ibland, jag vet det, men jag pallar inte med allt småprat när man inte har något mer att säga, jag orkar inte vara den som kommer på alla roliga saker man ska göra, utan jag är i stunden, och jag älskar varje sekund jag får vara med er, så förlåt om jag inte riktigt alltid duger till.
Förlåt pappa för att jag är inte så mycket bättre. Jag vet, du älskar mig för den jag är och för allt jag gör, men jag vill så gärna bara imponera på dig, visa dig hur mycket jag utvecklas och jag vill att du ska bli stum när jag visar upp en teckning för dig, för det betyder så mycket mer för mig än allt annar ibland.
Att jag har ritat på en teckning i en vecka, och att sedan få visa upp den för dig. Att du tar teckningen och håller under lampan, att du synar den upp och ner, kollar upp, och sedan ner igen, för att sedan säga att bilden suger. Såklart så vet jag att du aldrig skulle säga det, utan du säger det för att visa att du är imponerad, och att du måste undervärdera teckningen för att verkligen kunna uttrycka hur bra den är. Det, det är det jag vill uppnå med mitt ritande. Att jag ska hänföra mina tittare, att dom ska kunna säga att jag har gjort något bra med mitt liv, och att jag är duktig, att jag är bra.
Förlåt att jag lägger in ett sånt här inlägg, och då menar jag inte som ett förlåt förlåt som i förlåt att jag finns, utan förlåt att jag gör mig nervärderande och sårbar i ett sånt här inlägg, men som sagt, ju mer man skrattar oc har kul, desto mer trycker man undan sina känslor, tills dom har samlats ihop till en stor grå boll i magen, som sedan kastas upp allt på en gång som en stor svart spya.
Man måste gråta ibland, no mather how proud you are, för det är som att städa, man måste få ut allt det smutsiga och ruttna tills det inte finns något kvar, då kan man gå tillbaka till sitt gamla liv igen. Men vissa fläckar sitter i ganska länge, kanske för alltid, men då måste man bara lära sig att ta den tid den behöver, ge den en chans att försvinna, och sedan gå vidare med allt annat istället för att lägga ner hela sitt liv på den lilla fläcken. Vissa är helt enkelt dömda att sitta i för evigt.
Jag kände mig verkligen nertrampad av världen för en timma sedan, och jag kände mig verkligen som en ovälkommen sjukdom hos min familj, så nu när jag väl har gråtit ut allt och skrivit ner det, så känns det som om jag kan gå vidare, jag måste bara hitta det där perfekta skurmedlet för att få bort alla fläckar för gott.
Ha det så bra världen.
Kommentarer
Trackback
