Life.
Jag.. Jag ser livet som en prövning, eller som ett spel. Du är huvudpersonen, och alla andra runt omkring är bara.. biroller, dom är satta där för att sätta dig på olika prövningar. Och om du klarar prövningarna så blir du antingen belönad eller utsatt för fler. Jag kan inte hjälpa det, men när jag går te.x på stan, så ser jag bara statister, inte medmänniskor, inte en del av något större, utan dom är där för att utsmycka det hela.
Det kan låta hemskt, men.. Asså... Jag kommer först. Jag tar hand om mig, och om någon ställer sig i vägen, om te.x en kompis ställer sig i vägen och säger åt mig att jag kan inte gå den vägen, för om jag gör det så utplånas allt det jag håller kärt, så skulle jag faktist just nu fortsätta den vägen. För om det är den vägen jag tror på, och det är någon som inte samtycker, så är inte den människan värd något.
Förlåt mig, men jag tror att jag förändras. Jag har fortfarande tankarna om att jag kommer vara ensam, jag kommer stå ut bland alla andra, ingen kommer stötta upp mig på min väg, och att jag måste klara mig själv. Och om jag börjar tro på någon, att den människan faktist älskar mig, och att den sen sviker mig, så kommer jag nog inte klara pressen, trycket, känslan, av att bli lämnad när man väl lämnat ut alla sina känslor och släppt ner garden, bara för att jag kände mig så trygg. Jag skulle inte palla det.
Såå... jag tror att jag istället för att försöka tro på folk, så tror jag att jag håller på att gå tvärt emot. Tro inte på folk, utan den enda du kan lita på är dig själv, så istället för att gå igenom mödan med det hela, så släpper jag allt på en gång, för det är inte lönt att gå igenom hela tro-och-hopp stadiet med folk när allt kan brista på en enda sekund.
Wow, tänkt om jag var så korkar :3
...
Det kan låta hemskt, men.. Asså... Jag kommer först. Jag tar hand om mig, och om någon ställer sig i vägen, om te.x en kompis ställer sig i vägen och säger åt mig att jag kan inte gå den vägen, för om jag gör det så utplånas allt det jag håller kärt, så skulle jag faktist just nu fortsätta den vägen. För om det är den vägen jag tror på, och det är någon som inte samtycker, så är inte den människan värd något.
Förlåt mig, men jag tror att jag förändras. Jag har fortfarande tankarna om att jag kommer vara ensam, jag kommer stå ut bland alla andra, ingen kommer stötta upp mig på min väg, och att jag måste klara mig själv. Och om jag börjar tro på någon, att den människan faktist älskar mig, och att den sen sviker mig, så kommer jag nog inte klara pressen, trycket, känslan, av att bli lämnad när man väl lämnat ut alla sina känslor och släppt ner garden, bara för att jag kände mig så trygg. Jag skulle inte palla det.
Såå... jag tror att jag istället för att försöka tro på folk, så tror jag att jag håller på att gå tvärt emot. Tro inte på folk, utan den enda du kan lita på är dig själv, så istället för att gå igenom mödan med det hela, så släpper jag allt på en gång, för det är inte lönt att gå igenom hela tro-och-hopp stadiet med folk när allt kan brista på en enda sekund.
Wow, tänkt om jag var så korkar :3
...
Kommentarer
Postat av: Sara :)
sv: Yes yes yes ♥
Trackback
